I över ett år hade vi längtat till denna resa. Jag, Peter Holst och Henrik Södergren skulle fira nyår i Thailand.
Hela hösten gick fort trots regn, snö och kyla eftersom vi visste att snart skulle vi bada, dyka och snorkla.
Särskilt såg vi fram emot att åka ut till Phi-Phi-öarna, ett riktigt paradis för snorkling. Men resan blev inte
riktigt vad vi hade tänkt oss, plötsligt befann vi oss i en av de absolut största naturkatastroferna i modern tid.
När jag skriver detta (9/1 -05) så saknas hundratals svenskar och över 150 000 människor har dött.

Så här var våran resa:

Dagbok:

24/12:
Julaftonen firades med släkten hemma, varvat med packning. På kvällen kom Göran och hämtade mig och
Söder. Vi stannade till hos Puttas syster och fick snaps och wiskey. Sen bar det av till Arlanda där resan började
med strul direkt. Vi hade betalat dyrt för att flyga Super Nova Class och det betydde bla att vi skulle få sitta i
en lounge på Arlanda med mat och dryck men den var stängd! Men barerna var öppna i alla fall....
I planet hade vi kanonplatser med stora stolar, benutrymme, fri dryck och tilltugg. Ölkorvarna gick åt fort...

25/12:
Flyget gick direkt till Phuket utan mellanlandning och sent på eftermiddagen tog vi mark. På bussen till Patong
träffade vi Erica och Rickard från Enköping. De skulle bo på samma hotell, Sea Sun Sand. Hotellet var riktigt
fint med bra mat och ett schysst poolområde med jacuzzin som pricken över i´t.
Direkt blev det bad i poolen och sen var det dags att ge sig ut på Bangla Road. Vi gick till förra resans stampub,
Scruffy Murphy´s där Red Hot Potatoes spelade som vanligt. Efter ett tag anslöt Morten som jag lärde känna
sist jag var i Patong. Han bor precis utanför byn och det blev ett kul återseende med fest på Murphy´s.
Söder somnade men vi andra hade trevligt fram till 02.00. Då blev det precis som förra resan ett besök hos
gatuköket som har Patongs bästa chicken burger, KANON! Den tuffa starten på resan blev kanske vår räddning.

26/12:
Ca 08.00 på morgonen kände jag hur sängen började gunga kraftigt. Först trodde jag att grannen hade sex men
när jag såg hur flaskan på tv´n gungade förstod jag att det var jordbävning. Jag såg att hotellpersonalen var helt
lugn utanför fönstret så jag tog det lugnt och skickade sms hem, "bra start, nu är det jordbävning".
Ett par timmar senare satt jag och Putta på frukosten då det började forsa vatten på gatan. Ingen förstod först vad
det berodde på, en Thailändare pekade på fullmånen och skyllde på den. Jag tog en bild med mobilen och skickade
den till Aftonbladet bifogat med texten "jordbävning och översvämning i Patong". Det måste ha varit en av de
första bilderna till Sverige för det var den enda bilden i Aftonbladet på söndagen, inkl förstasidan!
Aftonbladet betalade 3000:- för den bilden!
Plötsligt gick brandlarmet på hotellet och vattnet började stiga i trädgården. Vi bodde på markplan så vi fick väcka
Söder och packa väskorna för ev evakuering. Till sist slutade vattnet stiga, ca en cm från att rinna in i vårat rum.
Nu började rykten gå om hur det såg ut på stranden, döda överallt, bilar i affärerna och plundring på gatorna.
Man trodde ju först inte att det var sant men fler och fler berättade samma sak.

Hela dagen körde bilar förbi hotellet med liksäckar på flaket och polisbilar med högtalare uppmanade folk att ta
sig upp på taken eller upp i bergen för nya vågor var på väg. Sakta började det gå upp för oss vad som hade hänt
när det började välla in sms hemifrån Sverige från vänner som undrade om vi levde och att tusentals hade dött.
Sent på eftermiddagen fick vi intrycket av att det var säkert att ta sig ner till stranden och vi bestämde oss för
att kolla vad som egentligen hänt. Vi bodde på en tvärgata och så fort vi kom runt hörnet till gatan ner mot
stranden så möttes vi av overkliga scener. Sjukvårdare med en människa i liksäck, bilar på varandra och massor
av bråte från stranden. Ju närmare strandgatan vi kom desto overkligare blev det. Man försökte tänka sig hur det
såg ut när vattnet kom för bilar och båtar var inkilade i affärer och barer, solstolar, kläder och andra saker från
strandgatans småbutiker låg precis överallt och plåt, lera samt glassplitter täckte gatan.
Det första vi såg när vi kom fram var en halv sportbåt med motorerna liggandes upp och ner på gatan.. Fören låg
10 meter bort, och det var ingen liten båt... Palmer med rötterna uppdragna låg överallt och betongblock från
en mur låg som legobitar utströdda på marken.

På själva stranden var det fullt med bråte och sönderslagna båtar. Vi gick bort till hotellet The Beachhouse.
Där bodde jag sist jag var i Patong och jag ville kolla att alla där hade klarat sig. Jag visste att en jobbarkompis
bodde där med sin fru och svärföräldrar. När vi kom dit möttes vi av en minibuss i poolen och undervåningen med
kontor, kök och ngt rum var demolerat. Jag blev lättad när jag fick veta att alla klarat sig med livet i behåll.
Vi vandrade vidare mot Bangla Road och såg hur hotell och restauranger längs strandgatan krossats av vågen.

Molly Malones såg inte ut att ha klarat sig så bra och Mc Donalds var fyllt med mopeder och skrot. Bangla Road
stod fortfarande under vatten så vi kunde inte kolla hur det gått för Scruffy Murphy´s, senare fick vi veta att de
bara drabbats av lite vattenskador. Det var svårt att ta in vad vi såg, att vattnet kunde ha en sådan enorm kraft
gick liksom bara inte in i skallen. Bilar låg ju travade på varandra långt upp från stranden.

Det var nästan omöjligt att få igenom telefonsamtal så det tog ett tag innan våra anhöriga fick veta att vi levde.
Sms funkade hyfsat så det fick gå den vägen med att meddela alla att vi klarat oss bra. På kvällen hade vi
ingen ström men hotellets restaurang hade ett elverk så där kunde vi följa CNN´s nyheter. Värre och värre scener
visades och dödssiffrorna började dra iväg ordentligt. 3000, 5000, 15000, sen blev det bara för stora siffror.
Vi satte oss på vår terrass med tända ljus och lyssnade på musik samt tog några öl. Senare gick vi ut på stan och
det var väl en lite tryckt stämning kan man säga. Halva Bangla Road var stängd och det var inte så mycket folk
ute på barerna. Plötsligt kom poliser farande och skrek att -Nu kommer en våg, ta skydd! Men ingen brydde sig,
hela dagen hade ju varit fylld av falsklarm. Men det kändes ändå lite obekvämt när poliser skriker -Rädda er!

27/12: Vi tog det lugnt vid poolen och försökte förstå vad som egentligen hänt. Rickard och Erica från Enköping
berättade hur de hade varit på stranden och fick fly från vågen. Skor och digitalkameran försvann men de levde
i alla fall. Massor av rykten cirkulerade runt poolen. Apollo gav oss ingen information alls.
Vi gick en tur på beachen igen och det såg lika illa ut som på annandagen. Vi träffade ett team från TV4.
Vi frågade om de visste några siffror om döda och saknade men de såg helt apatiska ut. De visste ingenting och
hade ingen aning om vad de skulle knåpa ihop för något. De såg chockade ut. På kvällen fick vi ström så medan
Söder sov satt jag och Putta i jacuzzin och drack Brezzers med stereon på kanten. Det kändes lite konstigt att vi
hade det så bra när det var en katastrofzon bakom hotellet. Morten hälsade på och vi stämde träff på Margarita.
Där spelade ett liveband men stämningen var ändå dämpad. Natten blev inte så himla sen innan vi gav upp.

28/12: Söder och Putta sov till 14.00 igen medan jag låg i poolen och umgicks med övriga svenskar.
Vi fick höra från ett par grabbar att det skulle bli ett krismöte på Pearl Hotel i Phuket Town. Vi blev 5 stycken
som åkte dit för att ta reda på vad som skulle hända. På hotellet hade det inrättats ett kriscenter. I salar låg folk
och sov på madrasser. Gråtande människor sökte anhöriga på listor och vi fyllde i papper att vi mådde bra.
Vi träffade en kille från Enköping som saknade sin syster och pappa. Han var helt sönderskrapad och han talade
om hur han räddat sin systerson men nu visste han inte om han någonsin skulle kunna hitta systern igen.
Han hade hört rykten om hur folk hade börjat grävas ner i massgravar så han var förtvivlad.
På mötet berättade några personer om hur läget var, hur folk skulle ta sig hem mm. Vi meddelade till Apollos
personal att vi ville vara kvar i Thailand och sedan åkte vi tillbaka till Patong.
På kvällen var vi trötta så vi tog en runda på stan för att kolla lite på vad vi skulle handla framöver. Tröjor, skivor,
skjortor mm lockade men vi var för trötta så pengarna fick ligga kvar i plånboken. Det blev tidig ikväll i bingen.

29/12: 04.45 knackade det på dörren. En tjej från Apollo väckte oss och sa -Ni har en timme på er att packa.
Vi evakuerar hela Phuket och bussen kommer om en timme. Ni flyger hem senare idag. Vi blev vansinniga men
men hon sa att vi inte hade något val. Alla skulle hem. Det blev konstig stämning på hotellet för alla hade bestämt
sig för att stanna, vi hade ju det bra. Strömmen var tillbaka, restaurangen funkade och poolen funkade bra.
Bussen kom och sura klev vi på allihop. På väg mot flygplatsen hörde vi guiden prata i telefon om att en tjej på
bussen saknade hela sin familj men den hade nu hittats levande på sjukhus. Guiden sa att han skulle ta undan
tjejen på flygplatsen för att berätta den goda nyheten. Mitt i all tragedi så fanns det även många solskenshistorier.
På flygplatsen träffade jag min jobbarkompis Gustav. Det var skönt att se att han mådde bra trots att han simmat
i vågorna. Han berättade att han sett på en lista på sjukhuset att en annan jobbarkamrat till oss hade klarats sig.
Det var också goda nyheter för jag hade inte fått tag på honom efter tsunamin.
På eftermiddagen lyfte planet hemåt. Det fanns personal från Röda Korset ombord och planet var fyllt med kläder
till alla som förlorat sina ägodelar. Allt var gratis på hemvägen så ölkorvarna gick åt igen...
På Arlanda var det väldigt bra ordnat. Massor med personal tog emot. Först blev vi intervjuade av rikskriminalen.
Sen fick vi ut väskorna och sedan blev vi eskorterade ut i ett anhörighetscenter. Där satt anhöriga i olika rum
uppdelat efter bokstavsordning. Mat och dryck samt kläder delades ut. Till sist hittade jag min flickvän samt mina
föräldrar. De hade haft det mycket jobbigare än oss så de såg lite lättade ut faktiskt när vi äntligen kom hem.

Söder och Putta valde att åka direkt till Sälen för att fira nyår men jag tog det lugnt hemma.

Man tänker en hel del så här efteråt. Om vi bott på samma hotell som sist hade vi kanske varit på beachen, hade
vågen kommit ett par dagar senare hade vi varit på Phi Phi... Nu klarade vi oss för att vi var morgontrötta.