Dagbok:
Förväntningar
12/2:
Sportsnacket kom igång direkt. Vad ska du se? Har ni biljetter? Var ska ni
bo? Hur länge?
Runtomkring mig på planet till London satt flera resenärer som skulle till
OS. Bredvid mig satt en av männen från " Norrlandsgänget" där bla Kallas
pappa ingick. Framför mig satt Jan Majlard, reporter på SVD. Vi hade
träffats tidigare, på Champions League-finalen i Rom. Jag träffade även en
bekant från OS i Peking så nog blev det mycket sportsnack allt. Alla dom
andra svenskarna hade direktflyg från London till Vancouver vilket visade
sig vara en vinstlott. Jag flög via Calgary och självklart blev vi försenade
från London så jag missade mitt Vancouverflyg med tio minuter. Missade flyg,
Rickard-Lengan 1-1. Rickard sprang fel på Köpenhamns flygplats och missade
sitt flyg, bra start för oss :)
Jag fick plats på nästa plan och under tiden jag väntade träffade jag flera
holländska fans. Dom såg fram mot två saker, skridskotävlingarna samt
Holland Heineken House :)
Till sist kom jag till Vancouver och ett härligt OS-rus steg i kroppen.
Rickard tog emot på hotellet och det tog inte många minuter innan det blev
GT & mat på närmaste pub. Sjönk ner i sängen efter en mer än ett dygns lång
resa.
Syncronised sleeping
13/2:
I vårat rum på 9 kvadrat finns, 2 stora resväskor, en stol, ett handfat, en
byrå och en väldigt ranglig våningssäng. När någon av oss funderar på att
röra sig så gungar hela sängen. Jetlagen gjorde att 03.00 var det färdigt
med sömn, inte kul. Det var bara att invänta avfärden mot
skidskyttetävlingen. Bussfärden från Vancouver till tävlingsområdet uppe i
bergen höll oss vakna. Även om vi var trötta ville vi inte missa en sekund
av de vykortsvackra bilderna utanför bussen. När vi kom fram fick vi gå 1200
m i uppförsbacke, inte helt enkelt trots att det var i början av resan. Vi
fasade för hur backen skulle påfresta oss senare under resan, konditionen
skulle nog inte bli bättre och bättre resonerade vi. Wolfgang,
skidskyttelagets tränare, sken upp till jublet från oss svenskar när han
gick förbi på sin väg ut till skidspåret. Vädret var gråmulet och när
tävlingen, damernas sprint drog igång så kom det lite irriterande
regndroppar. Anna-Carin Olofsson, ett av våra stora guldhopp bommade tyvärr
ett skott i första skjutningen och var borta direkt. Helen Jonsson då? Hela
Sveriges favorit, skulle hon kunna leverera i busvädret? Skjutningarna gick
felfritt men vad hände med åkningen?? Hon stod ju still i spåret, måste
varit vallningen slog vi fast. Segern gick till en slovakisk åkare, inte
alls vad vi hade räknat med. Summeringen av dagen löd att det var otroligt
rörigt att följa en sprint på plats. Det var starter, skjutning ett och två
samt målgångar samtidigt... Åkare for åt alla håll och vi försökte heja på
dom svenska så gott det gick. Helt slutkörda sov vi hela bussresan tillbaka
till hållplatsen i Vancouver.
På kvällen blev det pubrunda med syftet att hämta kraft.
Enda chansen att sova bort jetlagen är att bli ordentligt onykter så att man
sover länge, vi lyckades :)
Vår i Vancouver!
14/2:
Bra start på dagen, utvilade och ett alla hjärtans dagkort instucket under
rumsdörren... Vinter-OS var det va?? Gick ut på stan och möttes av ett
fantastiskt vårväder. Jag hittade en storbildstv på Robson Square där jag
kunde sitta i t-shirt i solen och titta på puckelpist. Overkligt att vara på
vinter-OS och ha typ 20 grader varmare än hemma i Sverige. Tusentals
människor vandrade runt i solen och jag kunde inte annat än att bara njuta
av stämningen, alla som är det minsta sportintresserade borde få uppleva
detta någongång. Folkfesten på ett OS är som ett gift, man blir beroende.
Jag tog hissen upp i 169 m höga Vancouver Lookout. Där harman 360 graders
utsikt över hela Vancouver och det var en magnifik syn i solnedgången.
Bergen, vattnet och skyskraporna gav ett mäktigt intryck. En annan härlig
upplevelse var att sitta i en bar och se Kanada vinna sitt första guld
någonsin på hemmaplan. Jublet visste inga gränser när det blev guld i
puckelpist. Vi tyckte det var lika bra att fira deras guld så vi gick ut på
stan. På en bakgata mötte vi kanadensaren som vi träffat på en öde
tågstation några dagar tidigare. Innan skidskyttet, 06.30 en morgon, så
mötte vi denna kille kanonfull. Han bara gick och pekade på sin nyckelknippa
och stöna fram korta ord. Han följde oss en bra stund och vi fick oss ett
gott skratt. Nu mötte vi honom på en bakgata i stan och vi frågade honom om
vägen till Irish house. Han kom naturligtvis inte ihåg oss och hans flickvän
berättade att han blivit jättefull där ett par kvällar tidigare. Vi vet
svarade jag och började berätta om vårat tidigare möte. Medans hans tjej
bröt ihop mer och mer av skratt så gick det till slut upp för Scott att vi
hade nog rätt i allt vi sa :) Kvällen avslutades sedan på Irish house. Ett
stort tält med barer, uppträdande och disco. Vi kunde inte förstå varför
Irländarna hade ett partytält på vinter-OS men det visade sig att dom
faktiskt hade 6 deltagare i spelen.
Guld i vårsolen
15/2:
När solen gick upp över Robsons Square i Vancouver satt vi på plats framför
storbildstv´n och såg Kalla ta hem Sveriges första guld 2010. Bedrövligt att
vi inte hade fått tag i biljetter till skidtävlingen men så är det ibland,
biljettpriserna var väldigt höga på svarta börsen. Vi var ju självklart
glada ändå, Haag kom fyra, bra tävling!! På baren Malones kunde vi sedan
reta ett gäng norrmän med våra fina guldmedaljer runt halsen.
Kvällsevenemanget var damhockey i Thunderbird Arena, Sverige-Slovakien. Vi
träffade fyra svenska tjejer som var bosatta i Vancouver. Tillsammans
skapade vi en miniklack och OS första raketer gick av stapeln, inte samma
gehör som på pingisfinalen i Peking men ändå godkänt. Sverige vann tack vare
oss med 6-2 och vi begav oss till Irish House för guldfest. Alla kanadensare
är väldigt trevliga och väldigt hockeyintresserade. Väldigt många kom fram
till oss och ville prata om Sverige, sport och om kanadensarnas kärlek till
svenskar. Alltid lika kul att säga lycka till i hockeyns bronsmatch, finalen
spelas mellan Sverige-Finland. Ingen tror oss...
Tjatigt med guld
16/2:
Dåligt med sömn igen, vaknade 07.00 trots sen natt, svårt att få till det
med längre ihållande vila. Att skidskytte inte prioriteras här på
storbildstv kan jag förstå, men det var ändå frustrerande att springa runt i
staden och leta efter en plats som visade Helenas försök till revansch. Till
sist hittade vi ett lite café som vi stormade och bad snällt om kanalbyte på
tv´n. Döm om vår förvåning så bytte damen bort curlingen mot skidskytte och
vi var med i matchen. Tyvärr gick det ju inte vägen denna gång heller, ACO
kom fyra och våra medaljer i väskan fick ligga kvar orörda. Eftersom.jag
inte sett så mycket av stan än så gav jag mig iväg på en lång lång vandring.
Betade av arenan där invigningen ägde rum, BC Place. Kollade in Olympic
Village, Russian house mm och solen värmde som hemma i april. Skidskytte
stod på programmet under eftermiddagen men jag tänkte skippa tv-tittandet
eftersom jag iskallt räknat med att vi var chanslösa på medalj. Plötsligt
började det strömma in sms om att vi hade guldläge med Ferry så det blev en
lång löptur i uppförsbackar till Malones där Rickard hade fixat barhäng med
några norrmän. Gissa om dom var deppiga då Sverige tog ännu ett guld, i
grenen där Björndalen skulle leka hem titeln :) Jag och Rickard firade med
att hänga på våra fina guldmedaljer igen. Norrmännen bjöd på en kanna öl som
grattis vilket var väldigt stort gjort av dem. Ute strålade solen precis som
om den trodde att vi var inne i april, lika bra att njuta. Jag satt i
trappan på Robson sq i 1,5 timme och trodde knappt det var sant att man
kunde ha det så bra på ett vinter-OS. En reporter från METRO International
kom fram och intervjuade mig, lite mediatid idag med alltså :)
Nere vid Waterfront står den Olympiska elden med vattnet och
bergen som bakgrund. Vet inte vilket betyg den får men visst är det lite
härligt att betrakta facklan. Den tändes av Gretzky efter att han åkt runt i
staden med sin fackla åtföljd av hundratals fyllon som Jonas Karlsson skrev
på sin Twittersida.
Canada gjorde sin första match i hockeyturneringen och det
märktes också på stan. Malones var fullständigt fullproppat och stämningen
var hög! På Robsons square var det så mycket folk att polisen spärrat av för
att minska på trycket. Positivt för mig var att kön in till Olympic
superstore var borta. Där har det varit kö konstant sen spelen började och
då pratar vi 200 m kö!! Nu klev jag rakt in och det var ett enormt ställe
med OS-prylar som mötte mig. Det var lika många köpgalna asiater som prylar
så det blev ingen längre shoppingtur. När jag kom ut var kön uppe i 100
meter igen, var kom alla dom människorna ifrån?? Nyss var det tomt... Min
trötthet efter en lång dag och åtskilliga kilometer i benen tog ut sin rätt,
bara att kapitulera och ladda inför sprinten nästkommande dag :)
Vi hade i alla fall tur med vädret
17/2:
Vi var överens om att denna dag var en av dom som vi såg fram mot mest under
dessa spel. Sprinten för herrar och damer borde ge ett fint medaljregn
trodde vi. Regn blev vi verkligen utan. Inte en medalj men en sol som stekte
oss nordbor ordentligt. Det var upplagt för en drömdag i bergen utanför
Whistler. Solen gick upp och lyste på bergstopparna runt arenan och vi
befann oss i ett drömlandskap. Det var verkligen vad vi hade hoppats att få
uppleva eftersom vi hört så mycket om hur vackert det är i dessa berg.
Skulle det inte kunna gå att få lite medaljer också? Samtidigt som vi fick
sms om att Anja vurpat illa i störtloppet så försvann svenskarna ur
tävlingen en efter en. Endast en svensk tjej fanns med i dagens finaler och
självklart kom hon fyra, slagen i bronskampen av Majdic som inlett dagen med
att flyga ut i skogen på uppvärmningen. Att hon kunde komma trea var en
bragd då hon efter varje lopp vred sig av plågor. Loppet vanns av norskan
Björgen och brevid mig stod en far och dotter från Norge med tårarna
rullandes längs kinderna.
Herrarnas final hade inte ens en svensk med på startlinjen,
riktigt dåligt!! Vilket fiasko för oss men vi hade i alla fall en bra plats
på arenan och underbart väder...
Så drog den då igång för Sveriges del, tidernas bästa
ishockeyturnering! Vi följde matchen i Scandinavian comunity house i Burnaby.
Sverige vann med 2-0 så det var väl en godkänd inledning på turneringen.
Inte lätt för alla proffs att spela ihop sig direkt.
Dagens roligaste händelse utspelade sig på tåget hem efter
hockeymatchen. En kines trängde sig in mellan dörrarna på tåget då dom slogs
igen. Utanför stod hans familj kvar och han försökte desperat få upp
dörrarna igen men tåget rullade iväg. Han vinkade åt familjen och hela
vagnen skrattade åt den stackars kinesen :)
Anja, vilken bragd!
18/2:
Anja Pärsson gjorde en fruktansvärd vurpa störtloppet föregående dag. Att
hon inte bröt ett enda ben i kroppen är otroligt. När jag gick upp på stan
för att följa skidskyttet på tv stod en folksamling utanför att skyltfönster
och tittade på en tv som visade kombinationen. Tv´n visade när Anja värmde
upp inför starten och flera personer på gatan jublade, wooow, she´s
starting, what a hero!!! Jag fick gåshud bara av att höra hur folket där på
gatan hyllade Anja. Och det var ett spännande åk hon gjorde i störtloppet,
dagens första deltävling. Hon kom ner helskinnad och fick applåder från oss
i Vancouver. När jag gick runt på Robsons efteråt så kom det fram en kille
och undrade om jag ville köpa biljett till hockeymatchen som skulle börja om
20 minuter, USA-Norge. Det var en kategori A-biljett, dyraste sorten som han
ville sälja. Den var värd 126 dollar men jag prutade ner den till 50. Vilket
kap! Jag hade inte ens tänkt se några tävlingar denna dag men plötsligt hade
jag gjort mitt första spontana biljettköp under detta OS. Jag fick en
kanonplats på rad 4 och jäklar vad det smällde i sargen när för mestadels
amerikanarna tacklade sönder norrmännen. Jag älskar ju sport live och USA´s
publik fick till en fin stämning. Norge kämpade på bra i två perioder men
sen var USA för starka och vann enkelt. När norrmännen lämnade planen fick
dom ändå stående ovationer från publiken som uppskattade lagets
kämparinsats.
Efter matchen gjorde jag ett fint inköp, en flaska Absolut
Vancouver, kul eftersom jag samlar på Absoluts olika modeller :)
På kvällen testades The German house. Husbandet spelade
riktigt rolig musik och det var fullt drag in på småtimmarna :)
Äntligen herrhockey.
19/2:
Damerna i all ära, men det var ju herrturneringen vi hade sett fram emot
mest. Sverige-Vitryssland stod på programmet, 12.00, bedrövligt tidigt för
oss... Solen gassade i kön så det var skönt att få komma in i arenan och
svalka sig samt se Sveriges uppvärmning. När matchen kom igång så var det
bröderna Sedin som på hemmaplan inledde dagens målskytte, vilt jubel från
Kanadensare och Svenskar. Sedins är otroligt populära i stan. När Sverige
knallade på till 3-0 så sa Rickard -Detta blir en walk in the park! Det
tyckte han inte längre när det i slutminuterna stod 3-2 och Vitryssarna
tryckte på för fullt. Inte helt fel när dom gula till sist lyckades få in
4-2 :) Bra start på dagen. Nästa evenemang var curling, Sverige-Kina damer.
Lag Norberg hade inlett OS bra och jagade nu nästa seger. Stämningen var
överraskande bra och den kanadensiska publiken jublade som galningar när
tjejerna fick in stenarna på dom mest konstiga sätt i boet. Sveriges match
levde till sista stenen i tionde omgången. Anette gjorde sitt jobb och
Sverige vann matchen. Det var min första curlingmatch live och man måste ju
ändå säga att man saknade Katarina Hultings tv-kommentarer. Svårt att se hur
tjejerna lägger upp taktiken när man inte kan sporten.
På kvällen var stan fylld av guldfirande kanadensare. Guld i
kälke... Det är något speciellt men folket här. Dom skriker för full hals
hela kvällarna. Jag skojar inte, hela nätterna hör man dessa
joooohuuuuuyyyyiii.....
De Olympiska ögonblicken
20/2:
Ibland händer dom, och vi är snabba att påpeka dom, de olympiska
ögonblicken! Som när man får en nick från Svenska spelaren Le Moine under
curlingmatchen, eller när man får en blick från den Danska spelaren Dupoint.
Det kan vara så små saker som att man får sms från OS-vännen Johan som är
hemma i Sverige med rapporten: nytt OS-guld! Härligt med Olympiska ögonblick
haha. Och dessa köer överallt. Måste nämna att idag passerade vi en
skytrainstation med över 200 m kö igenom en park, endast för att komma på
tåget.... Tävlingsmässigt så var vi på curling. Damerna blev utklassade av
Ryssland med 10-1 men vad gjorde det när vi satt på rad ett och följde
matchen på nära håll. Det blev ju inte sämre av att vi fick sms om nytt
svenskt guld och brons. Hellner och Johnsson fixade längdmedaljer och vi
hade som vanligt egen medaljceremoni på läktaren till publikens stora
glädje. Efter matchen tackade vi för oss på hotellet, tog väskorna och drog
iväg på nya äventyr i Whistler. Vi checkade in hos familjen Thomson och det
första vi såg var en stor jacuzzi utanför dörren, ok, tackar :) När vi sedan
skulle utforska byn så hamnade vi i den konstigaste festen någonsin. I en
lekpark pågick en galen tillställning där alla var utklädda, förmodligen
höga och väldigt väldigt högljudda. Kanske 10 stycken sprang runt med
radioapparater som spelade meatloaf, från lekställningens rutschkana kom en
person flygande på en snowracer. Alla sjöng och sprang runt i ett makalöst
inferno och när musiken tystnade höll en kille med mikrofon ett tal till
festdeltagarna. -We are on a mission, to bring the party back to you, to
bring it out on the streets, no ten dollar drinks...mm mm och folket jublade
medans jag och Rickard bara undrade vad tusan det var som hände hahaha.
Tuffa backar
21/2:
Min förkylning gick igång ordentligt och jag kan lova att backarna upp till
arenorna är stentuffa även i friskt tillstånd. Att då behöva knalla upp för
dessa mardrömsstigar när man är förkyld är väldigt jobbigt. Men vi är ju
ändå på OS tröstar man sig med när andningen går igång ordentligt. Dagens
tävlingar var skidskytte för herrar och damer. På den soldränkta arenan
misslyckades damerna totalt igen men Ferry hade guldläge inför sista
skyttet. Tråkigt nog så bommade han och det blev ingen medalj till Sverige.
Dagen hade istället några andra höjdpunkter, bussresorna och Ostbåge. När vi
stod nedanför läktaren kom Christer Ulfbåge ut och gjorde tummen upp.
Rickard fotade och var supernöjd. Den andra höjdpunkten var bussresorna till
och från arenan. När vi gick till bussen på morgonen så sa en tjej som vi
gick förbi: -heja Sverige! Vi började prata och det visade sig att det var
Angerers fru som var på väg till skidskyttet. Hennes man hade vunnit silver
dagen före på 30 km, samma lopp som Hellner vunnit. Vi pratade på bussresan
till arenan och vi blev väldigt upphetsade över att hon bodde i Rupholding
och kände Wolfgang, skidskyttarnas tränare. Vi gick även tillsammans till
bussen på hemresan, fast där hamnade jag på sätet bredvid legendaren Vegard
Ulvang. Men det kom jag först på efter att vi gått av bussen... Han var
jättetrevlig och vi pratade idrott och OS hela vägen till Whistler. Han
berättade hur han och andra gamla norska hjältar varit i Vancouver och
blivit intervjuade av kanadensisk tv. Ganska kul att vi pratade hela vägen
utan att jag kom på vem han var. Ett olympiskt ögonblick som vi brukar säga.
På kvällen kom ett annat fint ögonblick. Vi skaffade oss dom bästa platserna
längst fram på medaljutdelningen som sker varje kväll i Whistler. Angerers
fru såg oss och kommenterade våran plats med: -Oohh you made it to the first
row!! Vi är bundisar ;)
Pernilla Wiberg delade ut medaljerna och vi hade gåshud såklart när Hellner
fick sin guldmedalj runt halsen. Ceremonin var väldigt pampig med musik och
snygg ljussättning. Svenska nationalsången satte igång och två svenska
flaggor steg mot Whistlers svarta natthimmel. Stolta gick vi till Hilton
hotell för att se på Sverige-Finland i ishockey. Med GT, nachos och flaggor
på plats så kunde vi se Sverige utklassa Finland med hela 3-0!
"Det finns fler förlorare än vinnare på ett OS"
22/2:
Jag blir ofta rörd av att se vinnare visa sina känslor. Men även förlorare
kan beröra starkt. Denna dag var vi på sprintstafetterna och vi fick se
starka förlorarkänslor. En brittisk tjej och hennes mamma stod och hejade på
det brittiska herrlaget. Och vi pratar om hysteriskt skrikande och hejande.
Förmodligen var de släkt med åkarna och plötsligt när den ena killen kom in
för växling så fanns hans lagkamrat inte på startlinjen. Troligen var den
frånvarande killen helt slut och gav upp för han såg väldigt sliten ut
sträckan innan. Besvikelsen i kvinnornas ögon gick inte att ta miste på och
dom satte sig i snön och bara tittade rakt ut i tomma intet. År av drömmar
och förberedelser går i kras på ett OS, någon ramlar i konståkningen,
vitryssen som körde fel på sprinten, holländaren vars coach lurade honom att
åka fel mfl. Det finns fler förlorare än vinnare på ett OS och sånt berör
lika mycket som att se en vinnare som gråter på prisutdelningen.
Sprinttävlingen hade vi haft stora förväntningar på men även
våra drömmar grusades. Tjejerna Kalla och Haag fick ett silver och
herrarna missade finalen. Vi hade hoppats på minst ett guld men vi hade i
alla fall tur med vädret... Solen stekte och vi stod i t-shirts och bara
njöt. Tillbaka i Whistler gick jag en sväng i Upper Village. Där träffade
jag på Pops och Karlsson från SVT. Dom hade pratat och bloggat om en maträtt
med älg i flera dagar så jag frågade var restaurangen låg. Då avslöjade dom
att det var hjort och inte älg som dom hade ätit, breaking news. Jag och
Rickard analyserade nyheten i jacuzzin som står utomhus vid vårat hus. 40
grader varmt i vattnet och bubblor, I LIKE ! På kvällen firade vi silvret
från sprinten på Long Horn i Whistler.
Vi är skidkungar!!
23/2:
Skidskyttestafett för damer i lite sämre väder. Vi frös till och med...Och
tävlingen värmde inte heller direkt. Svenskorna gick inte så snabbt ute i
spåren och slutade femma. Inte en enda medalj till tjejerna i skidskytte,
vilken enorm besvikelse. På väg ut från arenan träffade jag Angerers fru
igen. Hon sken upp, gjorde high five och sa sedan att det var kul att vi
träffades hela tiden :)
Vi beslöt att det måste till förändringar i svensk
skidåkning! I spåren runt Lost Lake i Whistler tog Rickard sitt livs första
stavtag. Vi hyrde längdskidor och drog iväg ut i skogen. Rickard hade aldrig
åkt förut och stannade nöjt på två vurpor! Själv klarade jag mig bra men
förkylningen hade kanske mått bättre av att få vila... Nu kan vi i alla fall
stoltsera med att ha åkt skidor i Whistler :)
Årets längsta dygn....Guld och besvikelse
24/2:
Vi begav oss uppför berget till skidstadion med höga förhoppningar på medalj
i herrarnas stafett. Vi hade platser uppe på läktaren och vädret var hemskt,
skulle det gynna Sverige eller inte? Rickard tippade på svårigheter men tänk
så fel han hade! I snöovädret gick vi riktigt bra första sträckan, och med
snöoväder menar jag snöflingor stora som pannkakor.. Efter Rickardssons fina
inledning tog Olsson vid och spänningen steg med dimman gjorde precis
tvärtom. Den kom ner från berget så att man knappt såg åkarna när dom var
längst bort på arenan. Vi hade plötsligt väldigt höga förväntningar när
Södergren gick ut på tredje sträckan men var samtidigt lite nervösa eftersom
Anders haft problem med sjukdomar. På storbildsskärmen visades vi flera
gånger under loppet och speakern skrek -the swedes are going crazy!! Anders
gjorde en kanoninsats i snöfallet och vi började bli helt tokiga på
läktaren. Hellner drog iväg på sista sträckan och den nyblivna
guldmedaljören på 30 km gjorde ett ryck ute i skogen och plötsligt var vi på
väg att få uppleva vårat första guld på plats. När han kom in på
stadion gick vi bananas och stod längst ner på läktaren och skrek precis
allt vad vi kunde. Allt var perfekt, solen bröt igenom molnen precis när vi
tog vårat efterlängtade guld och sken sedan resten av eftermiddagen.
Gåshud och lycka!! OS-GULD!! Vi var så lyckliga och när
killarna kom ut på arenan igen för att ta emot blommor på prisceremonin var
det fullt av svenskar som jublade på läktaren, äntligen ett guld på plats!!!
Silvia vinkade till oss och det var med lätta steg vi vandrade nerför
djävulsberget :) Vid bussarna träffade vi Romy Angerer igen. Hon hade sett
oss hela dagen på storbildsskärmen och vi lyckades sälja våra bobbiljetter
till henne. Vi kunde inte se kvällens bobtävling eftersom vi hade biljetter
till Sveriges kvartsfinal i hockey. I efterhand skulle vi inte ha sålt
biljetterna till boben, Kanada vann guld och silver.
Vi tog bussen tillbaka till underbara Vancouver och gick
direkt till vårat stamställe, Vancouvers bästa pizzasliceställe... Rickard
var lyrisk, han hade saknat stället i flera dagar.. Efter en sväng på stan
hälsade vi på "Skuggan" på vårat tidigare boende, St Clair hotell. Han blev
jätteglad över att se oss och vi stannade en stund innan vi gick ner mot
hockeyarenan. Vi mötte glada kanadensare som vunnit enkelt mot Ryssland. På
fjärde raden kunde vi verkligen uppleva hockeyn på nära håll. Till vänster
om oss satt Samuelsson som petades från truppen innan OS. Slovakien chockade
oss och spelade riktigt bra. Dom gick upp till 2-0 innan vi lyckades komma
tillbaka till 2-2. Spännande värre. Men det var verkligen inte våran dag.
Slovakerna gick upp till 4-2 i sista och hoppet var nästan ute men en sista
chans dök upp då Sverige gjorde mål. Ett till för att nå förlängning
behövdes men det kom aldrig. Vilken enorm besvikelse!!! Jag hade ju sett
fram mot semifinalen och en ev final, nu tog det bara slut helt plötsligt!
Samuelsson verkade inte helt nedslagen...men jag var väldigt nere. Transport
tillbaka till Whistler var nästa problem. Inga bussar gick så sent så vi
funderade på att lifta.. Jag frågade ett par svenskar om dom skulle till
Whistler, då berättade de att deras kompisar precis åkt men att bilen redan
var full, med bla Ulfbåge, det hade varit kul att åkt med där. Istället
hamnade vi ute i Lonsdale där en fantastisk vakt gjorde allt för att hjälpa
oss vilsna svenskar i ösregnet. Det slutade med att han skjutsade oss till
ett café som hade nattöppet. Där satt vi i 4,5 timme tills första bussen
till skidarenan i Whistler avgick. Vi åkte alltså direkt till nästa
evenemang istället för att åka hem till vårat boende..
Trötta trötta trötta
25/2:
Hur trötta som helst efter minimalt med sömn senaste dygnet klättrade vi
uppför backarna igen till skidarenan. Damstafetten stod på programmet och
tyvärr hade sjukdomar i laget förstört våra medaljchanser. Vi värmde oss i
ett varmluftstält och när jag skulle försöka köpa öl till Rickard var det
stopp, ingen öl serverades före 09.00.....
Men vi kunde ju ändå underhålla publiken. Jag fick vara med
i en tävling att skjuta en boll i mål med hockeyklubba. Allt visades på
storbildsskärmen och jag missade såklart. Rickard gapskrattade och skämdes
men jag fick i alla fall vip-biljetter till medaljceremonin i Whistler samma
kväll. Under loppet var det dåligt väder igen och Sverige kämpade på så gott
dom kunde. Det blev till sist en femteplats och vi skyndade oss hem.
Jacuzzin fick ett besök innan vi stöp i säng, vilket dygn!! På kvällen kom
en ny höjdpunkt på medaljceremonin. Kanada hade ju vunnit guld och silver i
dambob och jublet visste inga gränser när tjejerna kom in. Vilka rysningar
när nationalsången spelades, jag älskar Oh Canada. Efter prisutdelningen
satt vi på Irish pub och såg kanadensiskan Joannie Rochette vinna en
bronsmedalj i konståkning. Hennes mamma dog precis innan tävlingarna och
hela Kanada höll tummarna för att hon skulle lyckas. Efter åket rann tårarna
på hennes kinder och det var verkligen rörande att se henne få en
bronsmedalj.
Vi hamnade i kanadensisk tv... På torget i Whistler sände
CTV direkt varje kväll. Nu var bobtjejerna på plats och kameran var placerad
så att vi som tittade på syntes.. litegrann.. man kunde se min mössa vaja
fram och tillbaka och Rickard hoppade som en linslus ska göra så hans huvud
dök upp i rutan 1 sek åt gången. Väldigt roligt tyckte vi, likaså vår
värdfamilj som såg inslaget senare :) Kvällen avslutades på klubben
Buffalo Bill.
Vår stora dag, Lindsey Vonn hittades :)
26/2:
Oj vad trötta vi var när liften tog oss upp till slalomtävlingen i
Creekside. Vädret var verkligen tufft, blötsnö och dimma. Det dröjde inte
länge innan jag var blöt och frös. Åkarna såg vi sista biten av backen bara,
förutom målgången då för den skymdes av alla tv-bolag. Vi hoppades på att
Anja skulle lyckas men tyvärr så gick det inte bra alls i första åket.
Istället var det en fin femteplats av Maria Pietiläe-Holmner som värmde i
första åket. Mellan åken så ställde jag mig vid ett staket där åkarna gick
förbi. Hela detta OS har vi pratat om att vi ville ta kort på Lindsey Vonn,
idrottsvärldens snyggaste tjej. Plötsligt insåg jag att kvinnan bredvid mig
var Lindseys mamma. Flera personer ur USA´s ledning kom fram och sa att
Lindsey var på väg...spännande, hur tusan kunde jag ha en sån tur? Vi
pratade i en kvart om Lindsey, Anja, Stockholm mm. Hon var jättetrevlig och
jag fick en koklocka med texten Go Lindsey. Hon hade en mössa med texten
Vonncouver så jag berättade om min tröja som jag beställde före OS som kom
med texten Vancover, ett u saknades... Plötsligt dök Lindsey upp och det
blev lite kaos med tv-kameror och fans men jag stod kanon bredvid hennes
mamma så det blev många bilder :) Hon signerade min biljett och snön smälte
under mina fötter när hon sköt iväg ett sånt där underbart olympiskt leende
mot mig. OS längsta snackis var utförd, att fota Vonn, inte kunde jag väl
tro att det skulle bli såna fina närbilder hahaha. Lindseys mamma och
väninna vände sig om när dom gick iväg och sa hej då, vi hade faktiskt
väldigt kul ihop och dom uppskattade deras nya Sverige-pins. Andra
slalomåket var vi inte så intresserade av efter detta möte men när åkarna
drog igång så var vi taggade i blötsnön igen. Anja körde ur men Maria kom
ner som etta och vi började ana en skrällmedalj! Fyran från första åket
körde ur så nu behövdes bara att en av de tre kvarvarande åkarna skulle
hamna efter svenskan för att det skulle bli en ny medalj. Men tyvärr så
lyckades dom tre ta sig ner före Maria så det blev en jobbig fjärdeplats. Vi
fick också sms om att skidskytteherrarna kommit fyra i deras stafett.
När vi kom hem till familjen vi bodde hos så var det
damfinal i curling, Kanada-Sverige. Vilken fight det blev, både på planen
och i vardagsrummet. När Kanada skulle avgöra i slutet sa vår nye idol Rod
att matchen var över, men på något sätt missade Kanada och Sverige fick till
särspel. Där lyckades lag Norberg vinna och vi fick framföra den svenska
nationalsången inför en rumänska och fem kanadensare, vi fick beröm hahaha.
Och det blev mer applåder när jag fick min guldmedalj runt halsen :) Vilken
grym OS-dag !!! Vår sista OS-kväll tillsammans hade hunnit ikapp oss.
Rickard skulle åka hem nästa dag så det var lite vemodigt att knalla ut på
byn en sista gång. Vi hade i uppdrag att testa en maträtt i Upper Village
som teamet på SVT hade pratat om i tv under hela spelen. Elk loin, 27
dollar, mer än dubbelt så dyrt än något annat vi ätit under OS. Fullt
godkänt men vi funderade ändå över hur Jonas Karlsson på SVT kunde ha ätit
samma maträtt typ 8 kvällar, så gott var det inte. Som vanligt sista kvällen
på ett OS så blev det summering av spelen på en bar. Det som slog oss mest
var hur fort ett OS tar slut efter alla hundratals timmar av planering inför
resan. Två veckor med evenemang nästan varje dag flyter iväg väldigt väldigt
snabbt. Särskilt när det är så långa avstånd som i detta OS. En kort
skidtävling kunde ändå startas med att man lämnade hotellet i Vancouver
04.30 på morgonen och man var inte hemma igen förrän 17.00 på kvällen. Då
går dagarna ganska fort!!
Bye bye Whistler !
27/2:
Veckan i Whistler var över och det var väldigt tråkigt att ta farväl av vår
fantastiska familj som vi bott hos. Speciellt pappan i hemmet, Rod . Han är
för alltid vår kanadensiska hjälte! Underbara kommentarer, långsam mörk
röst, och otroligt rolig! Mamma Pamela var jättesnäll och fixade med mat,
tvätt och även lite städning i vårat rum då det såg som värst ut. Vi vinkade
farväl till vackra Whistler och satte oss på bussen mot Vancouver.
Avslutningslunchen intogs förstås på vårat pizzasliceställe. Rickard frågade
ryskan om hon var singel men det var hon inte denna gång heller...Våra vägar
skildes åt för denna gång, Rickard tog flyget hem och jag checkade in hos
tre svenska tjejer som jobbade i stan. Jag hyrde deras bäddsoffa de sista
två nätterna. Kvällen ägnades åt mingel på stan och jag skrattade gott då
jag träffade en svensk kille som vi hälsat på tidigare under os. Han hittar
man alltid utanför evenemang hemma i Sverige säljandes prylar och biljetter.
Denna kväll sålde han dom berömda röda OS-vantarna. Han gjorde en rejäl
hacka och skrattade varje gång han krängde iväg ett par för 30 dollar.
Vilken underbar avslutning på OS !!
28/2:
Tidigt på förmiddagen slog barerna upp portarna för dom köande kanadensare
som ville se århundradets hockeymatch på tv. Kanada skulle på hemmaplan
försöka bli olympiska mästare mot USA. Man skulle kanske kunna jämföra den
matchen med att Brasilien skulle möta Argentina i en VM-final i fotboll i
Rio. Jag hade stora kval om hur jag skulle göra. Jag visste att det var
omöjligt att få tag i en biljett i min budgetklass, de billigaste gick på
2600 dollar på internet. Men jag hade ingen lust att sätta mig på en bar
heller i flera timmar, jag ville känna på atmosfären ute på stan, så jag
gick ner till området runt hockeyarenan och tittade på alla
biljettförsäljare. Jag såg en volontär sälja en biljett för 2600 dollar,
fina pengar rakt ner i fickan. Jag kände bara att det var ju jäkligt synd
att man inte var miljonär, då hade jag köpt en biljett direkt. Hade ju
tittat på internet varje dag senaste halvåret, mailat alla företag i Sverige
som säljer sportresor men inte fått napp. Sista chansen var att be SOK om
hjälp men där var det också nej. Men jag var ju utanför arenan i alla
fall...då plötsligt såg jag en ryss som pratade med en svartabörsförsäljare.
Jag såg ryssen visa 3 fingrar och antog såklart att han menade tre tusen,
men jag tyckte att han sa 300? Jovisst, han tyckte matchen var ointressant
och sålde sina kategori A biljetter som var värda 775 dollar för mindre än
halva priset. Var det bluffbiljetter eller visste han inte att han kunde få
flera tusen för dom på gatan?? Jag lyckades få en av hans biljetter och
begav mig snabbt till entrén. Händerna skakade när jag lämnade fram
biljetten och när maskinen visade att biljetten var äkta klev jag lyckligt
in i arenan. Overkligt att ha kommit över en av dom mest eftertraktade
biljetterna i hockeyhistorien.
Min plats var mitt på kortsidan, sjunde raden från isen.
Helt ensam med sverigetröja så syntes jag ganska bra bland alla rödklädda
kanadensare. Fick sms hemifrån med bla texten "vad fan gör du på finalen??",
syntes visst rätt så bra i tv också. En reporter på CBC skrev på sin
twittersida "what´s up with the one guy in Team Sweden jersey", världskändis
haha!! Precis innan matchen startade spelades "I gotta feeling" på högsta
volym och publiken sjöng med. Det går verkligen inte att beskriva min lycka
där på läktaren. Är det något jag älskar så är det ju när stämningen på
läktaren går in i ryggmärgen och detta var magiskt!! Plötsligt var vi igång,
finalen mellan Kanada-USA, i OS, i Vancouver! Det var väldigt jämt i första
perioden och publiken var heltaggade. När Kanada tog ledningen så fick man
såna rysningar att armarna såg ut som bubbelplast.. 1-0 stod sig perioden ut
och tiden gick alldeles för fort. I pausen träffade jag skidlegendaren
Vladimir Smirnof. Pratade en lång stund med Vladimir och hans fru, på
svenska. Jag fick redovisa resultaten från femmilen som jag hade på sms i
mobilen, Smirre hade ingen aning om hur det hade gått i loppet. Glatt kunde
jag meddela att Sverige fått ett brons och jag visade upp den fina medaljen
som jag hade runt halsen.
Andra perioden bjöd på ny dramatik. Kanade gjorde 2-0 och
arenan började få guldvittring men USA kom igen till 2-1. Några rader
ovanför mig satt de amerikanska spelarnas familjer och gissa om det var drag
där! Killarna precis bakom mig hade betalat 2500 dollar för sina biljetter,
dom var ganska imponerade av mitt biljettfynd :) Mellan avblåsningarna gick
publiken bananas och stod upp, skrek o dansade. Jag njöt men tiden gick så
fort.
Sista perioden i det som kallats århundradets
hockeyturnering. Bländande underhållning och Kanada kom närmare och närmare
sitt efterlängtade guld på hemmaplan. I slutet av matchen tog USA ut
målvakten och jag satt beredd med kameran för att filma ett ev. mål i tom
bur men med 25 sekunder kvar av matchen lyckades USA få in 2-2 och finalen
levde igen. Otroligt att få uppleva detta på plats! Matchen slutade 2-2 och
vi fick invänta sudden death. När det var dags att dra igång förlängningen
spelades The final countdown och hela publiken stod upp. Spännande värre.
Skulle finalen avgöras på ett misstag eller en prestation? Eller straffar?
USA fick en bra chans men Kanadas målvakt gjorde en idioträddning. Jag hann
precis säga till amerikanen bredvid mig att jag hade gåshud igen när kanadas
Crosby petade in sitt livs viktigaste mål. Hemmanationen hade vunnit sitt
fjortonde guld i Vancouver, och innan spelen hade dom inte ett enda på
hemmaplan trots två tidigare vinter-OS. Ojojoj vilket drag på publiken.
Spelarna omfamnade varandra, i varenda liten stad i Kanada blev det party
och mitt i alltihopa stod jag och bara...ja jag kan inte beskriva med ord
hur häftig upplevelsen var. Alla har vi ju olika intressen, många skiter ju
fullständigt i hockey, men jag hoppas att alla någon gång i livet får känna
samma lyckorus. Kanada fick sina medaljer och jag fick än en gång höra den
vackra kanadensiska nationalsången. Efter matchen satt jag kvar länge i
arenan och smälte intrycken. Jag kände att en sån här dag kunde jag bara
inte strunta i avslutningen. Även den hade jag letat biljetter till i
månader. Från 250 dollar och uppåt hade jag sett på internet, nu hittade jag
en direkt för 100 dollar och gick direkt från hockeyn till BC Arena. Solen
sken igen och man fick några fina vårminuter i kön till arenan. Inte första
kön under detta os.... BC Arena tog in 16 000 personer på avslutningen och
var en väldigt fin anläggning.
Avslutningsceremonin var ett vackert spektakel. Pekings
avslutning var mäktigare men det var ändå en fantastisk underhållning med
musik, ljus och en publik som hjälpte till på olika sätt. Elden slocknade
under Neil Youngs framträdande och jag satt där på läktaren och tänkte
tillbaka på allt vi varit med om. Alla personligheter, tävlingar, fester mm.
Det var svårt att ta till sig att Nickleback, Alanis Morisette, Avril mfl
uppträdde. Jag tycker det är lika vemodigt varje gång den olympiska flaggan
halas och bärs ut från arenan och spelen är slut. Efter avslutningen dröjde
jag mig kvar en stund på läktaren och tittade ut över vimlet av människor,
volontärer, åskådare och idrottare. Det var nog inte bara jag som var ledsen
över att dessa otroliga veckor var över. För Vancouvers befolkning så kommer
ju Paralympics igång men det blir inte lika stor folkfest.
Ute på stan var det kaos. Vilt firande kanadensare fyllde
varenda gata så att det var nästan omöjligt att ta sig fram. Jag hade min
sverigetröja och som vanligt kom många fram och gjorde high five, berömde
bröderna Sedin samt talade om hur mycket dom gillade svenskar. Det blev
verkligen an sanslös avslutningsdag för mig. Evenemangen som jag sökt
biljetter till så länge men ändå vetat om att jag till 99% inte skulle få
se, dom hade jag fått uppleva på plats och det blev verkligen häftigare än
jag hade kunnat föreställa mig.
Avsked
1/3:
Tackade tjejerna för att jag fick bo där och begav mig till flygplatsen. Där
var det full fart med mediafolk, turister samt idrottsfolk som skulle resa
hem. Bla tjeckernas alpina team var på väg hem och det var inte lite
packning dom skulle skicka hem... Jag såg även Kanadas guldskipper i
herrcurling. Jag fick en pratstund med Glenn Östh på SOK och vi jämförde
våra upplevelser. Han var rätt trött efter tre intensiva jobbveckor i
Vancouver. Jörgen Jönsson stannade till en stund och vi diskuterade
hockeyfinalen som vi båda sett live ett dygn tidigare. Flygplatsen hade en
fin utsikt över bergen som omger Vancouver så det var en fin sista blick jag
fick av Kanada innan jag boardade planet mot Frankfurt. Bredvid mig på
planet satt en trevlig kille som visade sig vara utförsåkare från Azerbadjan.
Jedrij Notz hade tävlat men inte lyckats speciellt bra, men han hade ju ändå
tävlat i OS och var jätteglad över alla upplevelser. Särskilt
öppningsceremonin var ett minne för livet. Han tyckte det var intressant att
få höra om mina minnen från fyra olika olympiader och jag visade glatt
bilderna på Lindsey Vonn i datorn...
Citat:
-Do you guy´s know where you´re going???
Vänlig ordningsdam på en perrong som tyckte vi såg lite vilsna ut...
-Alla dessa jäkla ljud. Och nu börjar kyrkjäveln ringa
också!!
Jag, en trött söndagsmorgon...
-I got russian girls here!
Pizzabagare ville hjälpa Rickard....
-Dom skulle slå ihjäl oss om dom visste att vi satt och
skålade för det ! :)
Jag efter att ha skålat för att klockan visade att det snart var jobbdags
för dom där hemma, måndag morgon.
-But you got Thomas Gustafsson!
Holländare efter att jag blivit avundsjuk på deras Sverige-Finlandbiljetter
-Iiiiiiiiiiiiiiiiihhh!
Damen med byxorna halvvägs nere i den bajamajan som Rickard öppnade
dörren.på..
-Yeah, I forgot I had it in there :)
Killen som öppnade sin hyrda safetybox på internetcafét och hittade en
smirnofflaska, tog en klunk och låste in den igen hahaha.
-Are we at Cambie yet?
Vår vän Curtis, tre gånger i följd på bussen, vilket fick en volontär att
idiotförklara oss :)
-Ska vi sätta oss hos tjejerna?
-Var det tjejer då? Var det inte killar med peruker??
Jag ser ju inte så bra utan glasögon...det var ju absolut tjejer hahaha
-Fy fan fy fan, BEN BEN !
Kineser som fick lära sig lite svenska samt höra minnen från Peking
-Fuck you, we won the luge!
Glad kanadensare
-Those guy´s are hilarius!
Ibland gör vi succé, en dam på tåget älskade oss
-Your googles are awsome!
Får vi höra hela tiden
-Sweeeden, Sedin Sedin!!!
Alla kanadensare
-Are you single now?
-No, not yet.
Rickard fortsätter stöta på pizza-Ryskan
-Det är inte älg har det visat sig, det är hjort. Men det är
gott!
Pops och Karlsson förklarar en maträtt
-Ooh, you made it to the front row!
Angerers fru gillade att vi stod längst fram på hennes mans prisutdelning
-You bastard!
Kanadensare efter att jag som vanligt slängt ur mig lycka till i
bronsmatchen
-Fake medals, I like that!
En tjej som gillade våra medaljer
-Snygg jacka!
-Tack, den är från spelen i Nagano
Jag kommenterade Vegard Ulvangs kläder innan jag visste att det var han...
-Det är kul med OS!
-Ja det är kul med OS...
Jag fortsatte med underbara kommentarer till Ulvang
-Norrmän äter bara potatis och fisk
-Australiensare är så vilda eftersom kriminella skeppades dit förr.
-Japaner bara förstör saker, dom förstår inte hur saker funkar.
-Folk från Toronto tutar i bilar
-Swedes know how to party!
Dam på en av bussresorna.
-The Swedes are going crazy!
Speakern då vi gick bananas på stafettguldet
-Where are you from?
-Enköping!
-Aah, my mother used to live in Köping!
Upphetsad kanadensare hörde fel...
-How many?
Killen på gatuköket undrade hur många korvar en tjej hade beställt, hon höll
upp sin tumvante och visade med fingrarna hur många...hur många fingrar ser
man i en tumvante?
-Det är ju paus nu ju!
Mycket känd fd hockeyspelare verkade inte allt för intresserad av curling
och satt ute i cafeterian långt före pausen, men skyllde på den.
-Can´t serve you before nine o´clock
Personalen på skidarenan
-Så jäkla Nagano!
Ordspråk om allt som var dåligt
Sköna människor vi träffat:
Niedermayer, en dyngrak kanadensare, måste upplevas, går ej
att beskriva haha
The Shadow, Skuggan, jobbar på hotellet, kan beskriva vägen till en
restaurang i 20 minuter och som oftast står i receptionens bakgrund och
smyger....
Safetybox-killen, se citaten ovan.
Curtis, kanadensaren med plakatet: Look at me, I´m Swedish, I like
meatballs & ABBA, YAAA.....Canada♥Sweden
Ingeborg & Nils, Holländare
Frank, som visade sig heta Hans...
Angerers fru, vi är kompisar nu, vi träffas ju överallt i Whistler :)
Vegard Ulvang, vi pratade länge utan att jag visste vem han var
Christer Ulfbåge, gjorde en minnesvärd tummen upp
Ölhockeysupportern, hatade sin svärmor, satt på Hilton och såg på
hockey
Lindsey Vonns mamma, rolig och trevlig
Rod, vår värd i Whistler, en av dom coolaste människor man skådat
hahaha
Norska vikingaklacken, roligt gäng som vi stötte på då och då, alltid
taggade killar!
Kanadensiska svenskklacken, två killar som hejade hejdlöst på
Sverige.
Försäljaren, svensk som sålde flaggor, vantar mm överallt
Pizzakillen, rolig pizzabagare
Tack Rickard för kanonresa och vilt hejande. Tack
Simon för alla uppdateringar hemifrån, väldigt rolig läsning! Och tack alla
andra som skickade sms och roliga kommentarer på facebook och reseguiden.se.
See you soon ! Eller som Rod sa: -Have fun boy´s!
Don´t stop believing, hold on to the feeling
Fotoalbum:
|